Läkemedelsskador kan uppstå när ett läkemedel, trots korrekt användning, orsakar oväntade och allvarliga biverkningar. I Sverige har patienter rätt till ersättning för läkemedelsskador genom en speciell försäkring, Läkemedelsförsäkringen, som skyddar personer som drabbas av skador till följd av läkemedelsbehandling.
För att få ersättning måste patienten kunna visa att det finns ett samband mellan läkemedlet och skadan. Försäkringen gäller när:
Skadan överstiger vad som rimligen kan tolereras med hänsyn till den sjukdom som behandlades.
Biverkningen inte var förväntad, eller att läkemedlet inte användes för en livshotande sjukdom där risken var nödvändig.
Första steget är att göra en anmälan till Läkemedelsförsäkringen, där man beskriver skadan och sin läkemedelsanvändning. Försäkringsbolaget utreder sedan ärendet för att avgöra om skadan kan ersättas. Om försäkringsbolaget avslår ansökan, har patienten möjlighet att överklaga.
Att förstå sina rättigheter och bedöma om en skada är ersättningsbar kan vara komplext. Därför är det ofta till stor hjälp att anlita en jurist med erfarenhet inom området. Vi erbjuder kvalificerad rådgivning och stöd under hela processen – från anmälan till eventuella överklaganden. Vårt mål är att säkerställa att du får den ersättning du har rätt till.
Förutom att jag är notariemeriterad jurist med en jur kand-examen, har jag studerat flera år på läkarprogrammet och har arbetat inom vården i flera år. Detta ger mig en djup förståelse för både medicinens och vårdens komplexitet, vilket innebär att jag kan erbjuda en unik kombination av medicinsk och juridisk expertis. Denna kunskap gör att jag kan hjälpa dig att navigera genom både det medicinska och juridiska landskapet med förtroende och säkerhet.
Kontakta mig för att få en personlig konsultation där vi tillsammans kan gå igenom din situation och se hur vi bäst kan hjälpa dig att få den ersättning du har rätt till för din läkemedelsskada.
Sammanfattning av vägledande avgöranden från Läkemedelsskadenämnden gällande läkemedelsskador
2023
2023:1 – Preskription vid serieskada
Bolaget måste utreda om patientens narkolepsi ska klassas som en serieskada, vilket påverkar preskriptionstiden.
2023:2 – Ersättning för ombudskostnader
Patient fick ersättning för ombudskostnader på grund av skadans komplexitet och skaderegleringens brister.
En patient drabbades av en komplicerad skada som ledde till en utdragen och komplex skadereglering. Patienten valde att anlita ett juridiskt ombud för att hantera ärendet och säkerställa en rättvis ersättning.
Skadan i fråga var av sådan natur att den krävde omfattande medicinsk utredning och expertbedömningar. Detta gjorde att skaderegleringen blev särskilt komplicerad och tidskrävande.
Under processens gång uppdagades flera brister i försäkringsbolagets hantering av ärendet:
Otillräcklig kommunikation med patienten
Fördröjningar i handläggningen
Bristfälliga medicinska bedömningar
Ofullständig utredning av skadans omfattning
Det juridiska ombudet spelade en avgörande roll genom att:
Samordna medicinska utlåtanden
Presentera en välunderbyggd argumentation för patientens rätt till ersättning
Påskynda handläggningsprocessen genom aktiv uppföljning
Säkerställa att alla relevanta aspekter av skadan beaktades
Med hänsyn till ärendets komplexitet och de identifierade bristerna i skaderegleringen, beslutades det att patienten skulle få ersättning för sina ombudskostnader. Detta beslut grundades på att:
Skadans natur krävde särskild juridisk kompetens
Ombudets insats var nödvändig för att säkerställa en rättvis bedömning
Bristerna i skaderegleringen motiverade extern juridisk hjälp
Detta fall skapar ett viktigt prejudikat som visar att patienter kan få ersättning för ombudskostnader när:
Skadan är särskilt komplex
Skaderegleringen uppvisar brister
Juridisk expertis är nödvändig för att tillvarata patientens rättigheter
Som detta fall tydligt visar kan anlitandet av en erfaren jurist vara avgörande för att:
Navigera komplexa skadeärenden
Identifiera och åtgärda brister i skaderegleringen
Maximera möjligheterna till rättvis ersättning
Potentiellt få ersättning för ombudskostnader vid särskilt komplicerade fall
Genom att anlita en kompetent jurist kan du som klient känna dig trygg i att dina rättigheter tillvaratas på bästa sätt, samtidigt som du ökar dina chanser att få full ersättning för både skadan och de juridiska kostnaderna.
2023:3 – Myokardit och covid-19-vaccin
Vaccination mot covid-19 bedömdes ha orsakat hjärtmuskelinflammation (myokardit), då bolaget inte kunde visa att patienten hade en tidigare covid-19-infektion.
2022
2022:1 – Bevisbörda för felaktig läkemedelsanvändning
Bolaget måste bevisa att patienten använt läkemedlet på ett tydligt felaktigt sätt för att neka ersättning.
2022:2 – Felaktig läkemedelsanvändning, ej ersättning
Patienten fick ej ersättning då behandlingen med svampdödande läkemedel ansågs ha skett på ett olämpligt sätt.
2022:3 – Biverkningar vs. grundsjukdom
Vid bedömning av biverkningar jämförs de med grundsjukdomens svårighetsgrad, vilket påverkar om ersättning ges eller ej.
2021
2021:1 – Skadelidandes skyldighet att begränsa skadan
Patienter är skyldiga att begränsa skadans ekonomiska verkningar, vilket kan påverka ersättningsbeloppet.
2021:2 – Hjärnblödning orsakad av läkemedel
Hjärnblödning efter proppförebyggande läkemedel ansågs inte vara allvarligare än vad behandlingen skulle förhindra, och ingen ersättning gavs.
Fallet handlar om en patient som drabbades av en hjärnblödning efter att ha behandlats med proppförebyggande läkemedel (antikoagulantia). I fallet prövades om patienten hade rätt till ersättning för hjärnblödningen, som ansågs ha orsakats av läkemedlet. Dock fastslog nämnden att hjärnblödningen inte kunde anses vara allvarligare än den proppbildning som behandlingen var avsedd att förhindra, vilket innebar att ingen ersättning gavs.
Detta fall illustrerar hur Läkemedelsskadenämnden bedömer skäligheten i att tåla biverkningar av läkemedel, särskilt när behandlingen syftar till att förhindra allvarliga tillstånd som proppbildning och stroke. I dessa fall anses vissa biverkningar, som hjärnblödning, ibland vara en förutsägbar risk som patienten skäligen får tåla, särskilt om nyttan av behandlingen överväger risken.
De proppförebyggande läkemedel som kan ha använts i sådana fall är ofta antikoagulantia som Warfarin (Waran) eller NOAK-preparat som Xarelto (rivaroxaban), Eliquis (apixaban), Pradaxa (dabigatran) eller Lixiana (edoxaban).
I detta fall ansågs alltså hjärnblödningen vara en känd och acceptabel risk med tanke på vad behandlingen skulle förhindra, vilket ledde till att patienten nekades ersättning(Läkemedelsskadenämnden)(Janusinfo.se).
2020
2020:1 – Ersättning för inkomstförlust hos ung person
Ytterligare ersättning gavs för en patient som inte hunnit slutföra sina studier och därmed förlorade arbetsinkomster.
2019
2019:1 – Skälighetsbedömning vid biverkningar
Ersättning gavs efter en sammanvägd bedömning av biverkningar som uppkommit under behandling av en annan biverkning.
2019:2 – Tidpunkt för läkemedelsinsättning avgörande
När läkemedel sattes in i förhållande till patientens tillstånd var avgörande för skälighetsbedömningen och gav rätt till ersättning.
2018
2018:1 – Bevisbörda för användning av läkemedel
Patienten måste bevisa att ett läkemedel har använts för att få ersättning.
2018:2 – Ersättning för inkomstförlust
En patient med medfödda funktionshinder fick ersättning för inkomstförlust.
2018:3 – Allvarliga biverkningar under läkemedelsstudie
Svåra och oförutsedda biverkningar under en läkemedelsstudie gav rätt till ersättning.
2018:3 handlar om en patient som deltog i en klinisk läkemedelsstudie för ett nytt läkemedel, IdeS, som syftade till att minska antikroppar för att möjliggöra en framtida njurtransplantation. Patienten led av kronisk njursvikt och hade höga nivåer av HLA-antikroppar, vilket hindrade honom från att genomgå en transplantation.
Under studien fick patienten injektioner med läkemedelskandidaten IdeS. Efter behandling utvecklade patienten svåra biverkningar i form av myalgi (muskelsmärtor), som drabbade flera delar av kroppen inklusive armar, ben, nacke, och käke. Dessa smärtor var så pass allvarliga att de hindrade patienten i hans vardag.
Trots att behandlingen med IdeS var medicinskt motiverad för att minska antikropparna och möjliggöra en transplantation, uppstod dessa svåra och oförutsedda biverkningar. Nämnden bedömde att dessa biverkningar inte kunde förutses och var av en sådan allvarlig karaktär att patienten hade rätt till ersättning för skadorna(Läkemedelsskadenämnden)(Läkemedelsskadenämnden).
2017
2017:1 – Skälighetsbedömning vid allvarlig grundsjukdom
Allvarliga biverkningar som leukemi ansågs skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
2017:2 – Preskription och tidsfrist för begäran om prövning
Försäkringstagarens tid att överklaga ansågs starta när handlingarna skickades på ett sätt som försäkringstagaren kunde ta del av.
2017:3 – Inkomstförlust och beviskrav
En patient som inte kunde bevisa arbetsförmåga och inkomstförlust nekades ersättning.
2016
2016:1 – Sambandsbedömning och beviskrav
För att få ersättning måste patienten visa att skadan sannolikt orsakats av läkemedlet.
2016:2 – Skälighetsbedömning vid biverkningar
Trots ett tidssamband mellan sjukdom och vaccination ansågs det inte sannolikt att vaccinationen orsakade ryggmärgsinflammation.
2015
2015:1 – Skälighetsbedömning och allvarliga biverkningar
Vissa biverkningar som uppkommit under behandling för en allvarlig sjukdom ansågs skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
2015:2 – Förhöjd ersättning för sveda och värk under terminal fas
Patientens läkemedelsskada som förvärrades fram till döden berättigade till förhöjd ersättning.
2015
2015:3 – Preskription och kännedom om skada
Den treåriga preskriptionstiden börjar löpa när patienten förstått att skadan sannolikt orsakats av läkemedelsanvändningen.
2014
2014:1 – Skälighetsbedömning vid svåra biverkningar
Långvariga diarréer till följd av läkemedelsbehandling ansågs inte skäligen behöva tålas och ersättning gavs.
2014:2 – Sambandsbedömning och sterilitet
Sterilitet till följd av testikelcancer ansågs vara en följd av behandlingen och gav rätt till ersättning.
2014:3 – Läkemedelsorsakade följdskador
En patient som stukat foten fick buksmärtor och svimmade som följd av smärtstillande medicin, vilket ledde till skador. Skadorna bedömdes vara ersättningsbara.
2013
2013:1 – Preskription vid läkemedelsskador
Preskriptionstiden för en skada börjar löpa när patienten förstått att skadan sannolikt orsakats av läkemedlet, inte när en misstanke om samband uppstår.
2013:2 – Läkemedelsförsäkringens tillämplighet
En skada täcktes inte av läkemedelsförsäkringen då läkemedelsföretaget vid skadetillfället inte var medlem i försäkringen.
2013:3 – Svår biverkan orsakad av antibiotikabehandling
Mycket sällsynta biverkningar som hjärninflammation ansågs inte skäligen behöva tålas och ersättning beviljades.
2012
2012:1 – Skälighetsbedömning vid njurskador
Njurskador som uppkommit till följd av läkemedelsbehandling av epilepsi bedömdes inte behöva tålas, och ersättning beviljades.
I fallet "2012:1 – Skälighetsbedömning vid njurskador" bedömdes njurskador som uppkommit till följd av läkemedelsbehandling mot epilepsi. Patienten i detta fall hade utvecklat njurskador efter att ha använt läkemedel för att förebygga epileptiska anfall. Läkemedelsanvändningen orsakade dessa skador, och nämnden gjorde en skälighetsbedömning av hur allvarliga biverkningarna var i förhållande till nyttan av behandlingen.
I detta fall ansågs att njurskadorna inte behövde tålas eftersom de var allvarligare än vad behandlingen skulle förhindra. Därför beviljades patienten ersättning för skadorna. Sådana bedömningar görs ofta baserat på om biverkningarna är rimliga och skäliga jämfört med behandlingsnyttan. I detta fall ansågs njurskadorna vara en orimlig konsekvens av epilepsiläkemedlen.
Läkemedel som används för att behandla epilepsi och som kan orsaka biverkningar inkluderar bland annat:
Valproat (t.ex. Ergenyl, Orfiril), som kan orsaka allvarliga biverkningar, inklusive leverskador och njurpåverkan.
Lamotrigin (t.ex. Lamictal), som ofta används vid både fokala och generaliserade anfall.
Levetiracetam (t.ex. Keppra), som kan vara enklare att dosera men fortfarande kan ha biverkningar som påverkar njurarna.
Topiramat (t.ex. Topimax), som också används för att förebygga anfall men kan ha betydande biverkningar.
Detta fall visar hur viktigt det är att noggrant överväga balansen mellan behandlingens nytta och potentiella biverkningar, särskilt när läkemedlen kan ha allvarliga konsekvenser för andra organ som njurarna. Det illustrerar också hur patienter som drabbas av sådana biverkningar kan ha rätt till ersättning om skadorna anses vara för allvarliga i förhållande till vad behandlingen ska åstadkomma(Läkemedelsverket)(1177).
2012:2 – Preskription och kännedom om skada
Patientens skada bedömdes preskriberad eftersom patienten inte anmält skadan inom tre år från när de fick kännedom om att läkemedlet sannolikt orsakat skadan.
2012:3 – Rätten till omprövning preskriberas inte
Rätten att ompröva inkomstförlust preskriberas inte, men den nya fordringen som uppstår kan bli preskriberad vid väsentligt ändrade förhållanden.
2011
2011:1 – Okända biverkningar och skälighetsbedömning
En patient som utvecklade nefrogen systemisk fibros (NSF) efter användning av kontrastmedel fick rätt till ersättning, då biverkningen var okänd vid undersökningstillfället.
2011:2 – Omprövning vid läkemedelsskada
Om en skada har bedömts vara en läkemedelsskada, kan en omprövning göras om det sker väsentligt ändrade förhållanden som påverkar skälighetsbedömningen.
2010
2010:1 – P-stav utan aktiv substans ej läkemedel
En P-stav avsedd för utbildning och som saknade aktiv substans bedömdes inte vara ett läkemedel, och ersättning för skada avslogs.
2010:2 – Skälighetsbedömning vid rökavvänjningsmedel
Patienten fick ej ersättning för svåra biverkningar från rökavvänjningsplåster eftersom dessa ansågs skäligen behöva tålas.
Fallet "2010:2 – Skälighetsbedömning vid rökavvänjningsmedel" handlar om en patient som använde Nicorette depåplåster/depotplåster för att sluta röka. Patienten utvecklade svåra hudreaktioner i form av eksem, blåsor och pigmentförändringar efter endast några dagars användning. Dessa biverkningar uppstod på armar, rygg och knäveck, vilket ledde till att patienten ansökte om ersättning från läkemedelsförsäkringen.
Läkemedelsförsäkringen och nämnden bedömde att det fanns ett samband mellan användningen av Nicorette-plåstret och hudreaktionerna, men ersättningen nekades eftersom biverkningarna bedömdes vara skäliga att tåla i förhållande till behandlingens syfte – att förebygga de allvarliga hälsorisker som rökning innebär, såsom hjärtsjukdom och lungcancer. Skadorna orsakades alltså av behandlingen, men på grund av rökningens höga risker och de relativt övergående hudproblemen ansågs dessa biverkningar vara acceptabla.
Detta fall illustrerar hur läkemedel för rökavvänjning, såsom Nicorette, kan ge biverkningar som ibland måste tolereras på grund av deras viktiga funktion att förebygga långt allvarligare hälsoproblem. Vid skälighetsbedömningar tas hänsyn till både biverkningarnas omfattning och den underliggande sjukdomens allvarlighet.
2010:3 – Läkemedelsinsättning utan FASS-indikation
Behandling med ett läkemedel som inte hade en angiven indikation i FASS bedömdes ändå inte vara i strid med föreskrifter, och ersättning nekades.
Fallet "2010:3 – Läkemedelsinsättning utan FASS-indikation" handlar om en kvinna som efter upprepade missfall fick läkemedlet Trombyl (acetylsalicylsyra) utskrivet, trots att läkemedlet inte hade en angiven indikation i FASS för just missfallsprevention. Kvinnan blev senare gravid men drabbades av allvarliga biverkningar, specifikt det sällsynta och livshotande tillståndet Lyells syndrom (toxisk epidermal nekrolys). Hon ansökte om ersättning från läkemedelsförsäkringen för de skador hon ådragit sig på grund av läkemedelsanvändningen.
Nämnden bedömde att även om läkemedlet förskrivits utan specifik FASS-indikation för missfall, var det inte i strid med föreskrifterna eller terapianvisningarna eftersom det inte fanns någon kontraindikation mot användningen av Trombyl i det aktuella fallet. Därför bedömdes att insättningen av läkemedlet inte hade skett på ett felaktigt sätt. Ersättning nekades inte eftersom förskrivningen inte ansågs strida mot rådande regler och anvisningar(Läkemedelsskadenämnden)(Läkemedelsskadenämnden).
Det här fallet visar hur läkemedel ibland kan användas off-label, det vill säga för andra ändamål än de som anges i FASS, utan att det anses vara i strid med föreskrifter.
2010:4 – Skärpt beviskrav i läkemedelsförsäkringen
Vid tillämpning av ersättningsbestämmelser i läkemedelsförsäkringen ansågs att en strikt tolkning och beviskrav ska tillämpas för att visa skadan.
2010:5 – Vaccination i förebyggande syfte, ej ersättning
Vaccinationsbiverkningar bedömdes skäligen behöva tålas utan ersättning när risken med sjukdomen vaccinationen skulle förhindra ansågs större.
2010:6 – Biverkningar från läkemedel måste bedömas i sin helhet
När en biverkning är så allvarlig att den inte anses behöva tålas, är patienten berättigad till ersättning för alla biverkningar från läkemedlet, oavsett om enskilda mindre biverkningar annars hade bedömts som tåliga.
2010:7 – Oväntade hudförändringar efter vaccination
Patient fick ersättning för hudförändringar efter en vaccination då dessa inte ansågs behöva tålas.
2010:8 – Spelberoende som biverkning av läkemedel
Behandling för Parkinsons sjukdom som orsakade spelberoende ansågs skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
2009
2009:1 – Skälighetsbedömning vid neurologiska besvär
Svåra neurologiska biverkningar bedömdes skäligen få tålas eftersom läkemedlet var nödvändigt för att behandla en livshotande sjukdom.
2009:2 – Läkemedelsbehandling och spelmissbruk
Ingen ersättning utgick för ett påstått samband mellan läkemedelsbehandling för Parkinson och spelmissbruk, då samband inte ansågs övervägande sannolikt.
2009:3 – Preskription vid läkemedelsskador
Den treåriga preskriptionstiden började löpa först när patienten med övervägande sannolikhet fick veta att skadan orsakats av läkemedlet.
2009:4 – Biverkningar som orsakas av läkemedel
Vid prövning av en skada beaktades medicinsk kunskap vid tidpunkten för skadans inträffande, inte eventuella nya rön i framtiden.
2008
2008:1 – Ideell skada och ombudskostnader
Patient fick ersättning för ombudskostnader och sveda och värk till följd av läkemedelsskada.
2008:2 – Samband mellan läkemedel och utvecklingsstörning
Ingen ersättning gavs för påstått samband mellan läkemedlet Syntocinondropp och lindrig utvecklingsstörning.
Fallet "2008:2 – Samband mellan läkemedel och utvecklingsstörning" handlar om en patient som, efter födseln, diagnostiserades med en lindrig utvecklingsstörning och språkstörning. Under förlossningen hade patientens mamma fått Syntocinondropp (oxytocin) för att stimulera värkarbetet. Patientens föräldrar hävdade att Syntocinondropp hade orsakat syrebrist vid förlossningen, vilket de menade låg till grund för barnets utvecklingsstörning.
Enligt Läkemedelsskadenämnden visade dock utredningen inga bevis för att syrebrist hade uppstått vid förlossningen. Patientens Apgarpoäng, som mäter barnets hälsa vid födseln, var hög – 9 poäng efter en minut och 10 poäng efter fem minuter – vilket tyder på att barnet var vid god hälsa direkt efter födseln. Därför drog nämnden slutsatsen att det inte fanns ett övervägande sannolikt samband mellan användningen av Syntocinondropp och den utvecklingsstörning som senare diagnostiserades. Ingen ersättning beviljades eftersom sambandet mellan läkemedlet och skadan inte kunde styrkas med tillräcklig sannolikhet.
2008:3 – Skälighetsbedömning vid deltagande i läkemedelsstudie
Svåra och långvariga biverkningar till följd av deltagande i en läkemedelsstudie ansågs inte skäligen behöva tålas.
2008:4 – Svår reumatisk sjukdom och urinläckage som biverkning
Allvarliga och oväntade biverkningar som urinläckage bedömdes inte skäligen behöva tålas, och ersättning beviljades.
2008:5 – Preskription vid njurskada
Preskription ansågs föreligga för akuta njurbesvär, men inte för senare uppkomna skador.
2008:6 – Skälighetsbedömning av läkemedelsbehandling under graviditet
Antiepileptisk behandling under graviditet som ledde till barnets fysiska och psykiska skador ansågs inte skäligen behöva tålas, och ersättning gavs.
2007
2007:1 – Ombudskostnader vid läkemedelsskada
Patient fick rätt till ersättning för ombudskostnader i samband med att ärendet behandlades av nämnden.
2007:2 – Samband mellan hjärtstillestånd och läkemedelsbehandling
Ingen ersättning då övervägande sannolikt samband mellan hjärtstillestånd och läkemedelsbehandling inte kunde påvisas.
2007:3 – Ögonskada och epilepsimedicin
Skador på ögonen som orsakats av epilepsimedicinen Sabrilex ansågs inte behöva tålas, och patienten beviljades ersättning.
2006
2006:1 – Samband mellan neuroleptika och käkledsbesvär
Käkledsbesvär som uppkom till följd av neuroleptikabehandling bedömdes vara ersättningsbara då försäkringsbolaget inte kunnat visa att besvären saknade samband.
2006:2 – Skälighetsbedömning vid svår sjukdom
Svåra neurologiska biverkningar från livsnödvändig behandling bedömdes behöva tålas och ingen ersättning utgick.
2006:3 – Samband mellan nässpray och ögonsjukdom
Patient som behandlades för nästäppa och utvecklade en ögonsjukdom ansågs ha rätt till ersättning, då samband bedömdes föreligga.
2005
2005:1 – Ulcerös kolit och NSAID-läkemedel
Läkemedlet som användes för att behandla inflammationer ansågs ha orsakat ulcerös kolit och därmed ersättningsbar skada.
2005:2 – Preventivmedel och ventrombos
Ventrombos till följd av p-pillerbehandling bedömdes vara en allvarlig följd som patienten inte skäligen behövde tåla, och patienten fick ersättning.
2005:3 – Hjärtinfarkt och ersättning för sveda och värk
Hjärtinfarkt som ledde till övergående psykiska besvär gav rätt till ytterligare ersättning för sveda och värk.
2004
2004:1 – Neuroleptika och muntorrhet
Muntorrhet, försämrad motorik och lågt blodtryck från neuroleptikabehandling bedömdes som en känd risk och patienten fick ingen ersättning.
2004:2 – Svår lunginflammation från förebyggande läkemedelsbehandling
En allvarlig lunginflammation till följd av läkemedelsbehandling bedömdes som oväntad och patienten fick ersättning.
2004:3 – Hjärnblödning från antikoagulationsbehandling
Hjärnblödningen som uppkom efter behandling för lungemboli ansågs skäligen behöva tålas med hänsyn till grundsjukdomen.
2003
2003:1 – Behandling av hepatit C och läkemedelsförsäkringens tillämplighet
En patient smittades med hepatit C mellan 1960 och 1971, men skadan omfattades av läkemedelsförsäkringen eftersom behandlingen påbörjades efter försäkringens ikraftträdande. Preskription inträdde dock då patienten känt till skadan i mer än tre år innan anmälan gjordes.
2003:2 – Sambandsbedömning och skälighetsbedömning av litiumbehandling
Minnesstörningar ansågs inte ha samband med litiumbehandling, men tardiv dyskinesi (rörelserubbningar) bedömdes som en biverkan som patienten skäligen fick tåla.
2003:3 – Preskription vid ventrombos efter p-piller
Patient som drabbades av ventrombos efter p-pilleranvändning och hade upprepat kontakt med läkare ansågs ha fått kännedom om skadan i samband med dessa kontakter. Kravet bedömdes preskriberat då det anmäldes 12 år efter skadan.
2003:4 – Antibiotikabehandling och biverkningar på lever och ögon
Leverpåverkan och ögonbesvär orsakade av antibiotika ansågs inte skäligen behöva tålas, då behandlingen bedömdes som felaktig för patientens sjukdom.
2002
2002:1 – Sambandsbedömning vid autoimmunologisk reaktion
Autoimmun reaktion efter läkemedelsbehandling för cancer bedömdes vara ersättningsbar då skadorna var så allvarliga att patienten inte skäligen behövde tåla dem.
2002:2 – Torra ögon och biverkningar från cytostatikabehandling
Trots att biverkningarna av nödvändig cytostatikabehandling för leukemi var livslånga, ansågs patienten skäligen behöva tåla dem utan ersättning.
2002:3 – Samband mellan acnebehandling och ledbesvär
Patientens ledbesvär ansågs inte vara övervägande sannolikt kopplade till acnebehandlingen och ersättning nekades.
Detta fall, benämnt "2002:3 – Samband mellan acnebehandling och ledbesvär", handlar om en patient som genomgått acnebehandling och senare utvecklat ledbesvär. Fallet togs upp i en svensk försäkringsnämnd, Patientskadenämnden, för att bedöma om det fanns ett samband mellan acnebehandlingen och de uppkomna ledbesvären. Acne är en vanlig hudsjukdom som ofta behandlas med olika läkemedel, både utvärtes och invärtes. I detta fall genomgick patienten sannolikt en acnebehandling med isotretinoin (tidigare känt som Roaccutan), ett kraftfullt läkemedel som används vid svår acne 1 . Isotretinoin är känt för att kunna ge biverkningar, och bland de mindre vanliga biverkningarna finns muskel- och ledvärk 1 . Det är troligt att patienten i detta fall upplevde ledbesvär efter eller under sin acnebehandling och därför sökte ersättning från försäkringen. Försäkringsnämnden granskade fallet för att avgöra om det fanns ett övervägande sannolikt samband mellan acnebehandlingen och patientens ledbesvär. Detta är en viktig bedömning, eftersom acnebehandling med isotretinoin kan ge olika biverkningar, men alla symtom som uppstår efter en behandling är inte nödvändigtvis orsakade av den. Efter att ha granskat fallet kom nämnden fram till att patientens ledbesvär inte ansågs vara övervägande sannolikt kopplade till acnebehandlingen. Detta betyder att nämnden bedömde att det inte fanns tillräckliga bevis för att acnebehandlingen var den huvudsakliga orsaken till ledbesvären. Som en följd av denna bedömning nekades patienten ersättning. Detta beslut baserades sannolikt på en kombination av medicinska utlåtanden, vetenskaplig litteratur om acnebehandlingar och deras biverkningar, samt en helhetsbedömning av patientens sjukdomshistoria. Det är viktigt att notera att även om ledvärk kan förekomma som en biverkning vid acnebehandling med isotretinoin, är det en mindre vanlig biverkning 1 . De vanligaste biverkningarna vid acnebehandling med isotretinoin är istället torrhet i hud och slemhinnor 1 . Detta fall belyser komplexiteten i att bedöma orsakssamband mellan behandlingar och senare uppkomna symtom, särskilt när det gäller acnebehandlingar som kan ha olika effekter på olika individer. Det understryker också vikten av noggrann uppföljning och dokumentation vid acnebehandlingar, särskilt när kraftfulla läkemedel som isotretinoin används.
2002:4 – Hjärnblödning till följd av förebyggande behandling
Hjärnblödning som uppkom under behandling för att optimera blodflödet ansågs skäligen få tålas då det förekommit ett medvetet risktagande.
2001
2001:1 – Psykisk oro vid hepatit C-smitta
Patientens psykiska oro efter att ha fått kännedom om sin hepatit C-smitta bedömdes inte vara en ersättningsbar skada, då den inte ansågs tillräckligt allvarlig.
2001:2 – Hörselnedsättning efter antisvampbehandling
Tinnitus och hörselnedsättning efter behandling för en svår lungsjukdom ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom behandlingen var nödvändig.
2001:3 – Sambandsbedömning vid överväxt av Clostridium difficile
Diarré och trötthet från Clostridium difficile-infektion ansågs inte skäligen behöva tålas, eftersom den behandlade inflammationen inte var allvarlig.
2001:4 – Bröstcancer och användning av östrogenpreparat
Samband mellan bröstcancer och östrogenbehandling bedömdes inte övervägande sannolikt, och ingen ersättning utgick.
2000
2000:1 – Patientskada på grund av felaktig läkemedelsordination
Läkemedel som ordinerats i strid med FASS-rekommendationer omfattades av patientförsäkringen, inte läkemedelsförsäkringen.
2000:2 – Läkemedelsberoende och kroppslig skada
Läkemedelsberoende ansågs inte utgöra en kroppslig skada och var därmed inte ersättningsbart under läkemedelsförsäkringen.
2000:3 – Psykos och psykisk oro som läkemedelsskada
En akut psykos bedömdes som ersättningsbar, och den efterföljande oron för återkommande psykoser bedömdes också vara en läkemedelsskada.
2000:4 – Hörselnedsättning från livsnödvändig antibiotikabehandling
Dubbelsidig hörselnedsättning till följd av antibiotikabehandling ansågs skäligen få tålas då behandlingen var nödvändig för att förebygga livshotande infektioner.
1999
1999:1 – Antibiotikabehandling och hudbesvär
Hudbesvär som kvarstod efter antibiotikabehandling bedömdes inte ha övervägande sannolikt samband med läkemedelsanvändningen, eftersom ingen specifik skadeorsak kunde fastställas.
1999:2 – Samband mellan malariaförebyggande läkemedel och hörselskada
Två syskon som utvecklade samma typ av hörselskada efter malariaförebyggande behandling bedömdes ha ärftlig känslighet för skadan, men läkemedelsbehandlingen ansågs ha utlösts av den ärftliga faktorn och därmed ersättningsbar.
1999:3 – Hjärnskada och kärlinflammation
Samband mellan antibiotikabehandling och hjärnskada bedömdes inte vara övervägande sannolikt då flera andra möjliga skadeorsaker fanns och läkemedelsanvändningen inte framstod som den mest sannolika.
1999:4 – Maniskt tillstånd från antidepressiv medicinering
Maniskt tillstånd till följd av antidepressiv medicinering ansågs vara en kroppslig skada som orsakats av en patofysiologisk rubbning, och ersättning beviljades.
1999:5 – Kortvarig hjärtsvikt från medicinering
Hjärtsvikt orsakad av kortvarig medicinering för inflammation i knät ansågs vara ersättningsbar då sjukskrivning och vård krävdes.
1998
1998:1 – Trötthet och balanssvårigheter från olika läkemedel
Besvär som delvis orsakats av läkemedel ansågs skäligen behöva tålas då de var relativt kortvariga och inte livshotande.
1998:2 – Erektil dysfunktion från läkemedelsanvändning
Besvär med erektil dysfunktion orsakade av läkemedel bedömdes behöva tålas då det var en känd och accepterad risk med behandlingen.
1998:3 – Synnedsättning från behandling av grå starr
Bestående synnedsättning till följd av gråstarrsoperation orsakad av kortisonläkemedel ansågs skäligen behöva tålas då behandlingen var nödvändig.
1998:4 – Abstinens efter bensodiazepinbehandling
Långvariga abstinensbesvär bedömdes som en känd och accepterad biverkan av behandlingen, och ersättning nekades.
1998:5 – Hudbesvär från antimykotisk behandling
Samband mellan antimykotisk behandling och långvariga hudbesvär bedömdes inte vara övervägande sannolikt då andra möjliga orsaker fanns.
1997
1997:1 – Hudutslag och läkemedelsbehandling av SLE
Hudutslag som orsakades av läkemedelsbehandling för SLE bedömdes skäligen behöva tålas då grundsjukdomen var allvarlig och behandlingen nödvändig.
1997:2 – Rörelserubbningar från neuroleptikabehandling
Akuta och oförutsebara rörelserubbningar ansågs inte behöva tålas och ersättning beviljades. Kvarstående besvär ansågs däremot skäligen få tålas då de var mindre allvarliga.
1997:3 – Personlighetsstörning från bensodiazepiner
Personlighetsförändringar till följd av bensodiazepinanvändning ansågs inte bero på en kroppslig skada och var därför inte ersättningsbara.
1997:4 – Kortvarig hudinflammation från muskelvärkbehandling
En kortvarig hudinflammation från behandling för muskelvärk ansågs vara av så begränsad allvarlighetsgrad att den skäligen fick tålas utan ersättning.
1996
1996:1 – Sveda och värk, lyte och men vid läkemedelsskada
Ersättning för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter uppskattades enligt normerna som gällde vid tidpunkten för nämndens yttrande.
1996:2 – Preskription och ändring av ersättningsbestämmelser
En fordran på ersättning som preskriberats enligt äldre bestämmelser återupplivades inte genom senare ändringar i bestämmelserna.
1996:3 – Allvarliga biverkningar från hudvårdsläkemedel
Svåra hudbiverkningar från behandling för en relativt lindrig hudsjukdom bedömdes inte behöva tålas, och patienten beviljades ersättning.
1996:4 – Skälighetsbedömning vid antidepressiv behandling
En patient som behandlats för allvarlig depression med ett licenspreparat fick svåra synproblem. Trots dessa biverkningar bedömdes behandlingen vara nödvändig och biverkningarna skäligen få tålas utan ersättning.
1996:5 – Ersättning för plastikkirurgi och ideell skada
Merkostnader för privat plastikkirurgi ansågs inte ersättningsgilla när ingreppet kunde utföras inom den allmänna sjukvården. Ersättning för ärr uppskattades enligt då gällande normer.
1996:6 – Preskription vid läkemedelsskada
Preskriptionstiden på tre år för läkemedelsskada börjar löpa först när patienten blivit medveten om sin skada och att den kan ha orsakats av läkemedel.
1996:7 – Bröstkörtelförstoring hos manlig patient efter antidepressiv behandling
En sällsynt och omfattande biverkan som bröstkörtelförstoring hos en manlig patient efter antidepressiv behandling ansågs inte skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
1996:8 – Impotensbesvär efter behandling med betablockerare
Bestående impotensbesvär efter behandling med betablockerare bedömdes inte med övervägande sannolikhet ha orsakats av läkemedlet, och ersättning nekades.
1996:9 – Skada som inte uppkommit genom läkemedelsanvändning
En skada som inte berodde på läkemedlets verkan som läkemedel ansågs inte omfattas av läkemedelsförsäkringen.
1996:10 – Biverkningsrapport och övervägande sannolikhet
Det faktum att en enstaka biverkningsrapport finns registrerad innebär inte att kravet på övervägande sannolikhet för orsakssamband är uppfyllt.
1995
1995:1 – Felaktig läkemedelsbehandling av ulcerös kolit
En behandling för ulcerös kolit som ledde till svåra biverkningar, inklusive magbesvär och neurologiska komplikationer, ansågs skäligen behöva tålas då behandlingen var nödvändig och ingen alternativ behandling fanns vid tidpunkten.
1995:2 – Påverkan på patientens livskvalitet efter cytostatikabehandling
Cytostatikabehandling som ledde till förlust av smak- och luktsinne, ansågs vara en oundviklig biverkan, och patienten ansågs skäligen behöva tåla detta utan rätt till ersättning.
1995:3 – Preskription vid läkemedelsskada
Preskriptionstiden för en läkemedelsskada ansågs börja löpa först när patienten insåg att deras skada sannolikt orsakats av läkemedlet, och när de med rimlig säkerhet fått kunskap om skadans ursprung.
1994
1994:1 – Sambandsbedömning - Skälighetsbedömning
Patienten utvecklade ett epileptiskt tillstånd efter användning av ett läkemedel som inte var avsett att orsaka epilepsi. Det bedömdes med övervägande sannolikhet att läkemedlet orsakade epilepsin. Trots detta ansågs skadan skäligen få tålas på grund av patientens svåra grundtillstånd.
1994:2 – Ideell skada - Preskription
Patienten avled innan en slutlig ersättning för ideell skada hunnit beslutas. Arvingarna ansågs ha rätt till ersättning, trots att patienten gått bort. Fallet fastställde också att preskriptionstiden för läkemedelsskador börjar löpa först när det är klart att skadan orsakats av läkemedlet.
1994:3 – Skälighetsbedömning
En blödning i hjärnan till följd av blodförtunnande medicin orsakade allvarliga och bestående skador. Dessa ansågs så allvarliga i jämförelse med grundsjukdomen att de inte skäligen borde tålas utan rätt till ersättning.
1993
1993:1 – Skälighetsbedömning
Patient med blödarsjuka behandlades med faktorkoncentrat och fick hepatit C, vilket ledde till allvarliga följder som levercirros och matstrupsbråck. Dessa svåra konsekvenser ansågs inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning.
1993:2 – Skälighetsbedömning
En patient som behandlades för ett allvarligt epilepsitillstånd fick hjärnskador som ledde till tetrapares och afasi efter antiepileptisk medicinering. De mycket svåra konsekvenserna i förhållande till grundtillståndet bedömdes inte skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
1993:3 – Ideell skada
En patient avled innan en slutgiltig överenskommelse träffats om ersättning för ideell skada. Rätten till ersättning för ideell skada ansågs övergå till arvingarna med hänsyn till omständigheterna i fallet.
1992
1992:1 – Skada av kroppslig eller rent psykisk art - Sambandsbedömning - Skälighetsbedömning
Begär som uppkommit efter användning av bensodiazepinpreparat ansågs vara ett rent psykiskt beroende och inte en skada av kroppslig art. Abstinensbesvär efter utsättandet av läkemedlet bedömdes skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
1992:2 – Ersättningsgill skada?
Patienten blev inte längre tillåten att bli gravid på grund av blodproppsbenägenhet och benskörhet som orsakats av läkemedel. Detta ansågs jämställbart med sterilitet, men eftersom patienten redan tidigare avstått från graviditet på grund av sin blodproppsbenägenhet bedömdes det inte vara en merskada och därmed inte ersättningsgillt.
1992:3 – Skälighetsbedömning
Välkända biverkningar som urineringsbesvär och muntorrhet på grund av hjärtmedicinering ansågs rimligen få tålas, eftersom det inte fanns någon annan effektiv behandling för patientens allvarliga grundsjukdom.
1992:4 – Skälighetsbedömning
Oregelbundna blödningar vid användning av p-stavar ansågs skäligen få tålas eftersom det rörde sig om en känd verkan och förväntad effekt av preventivmedlet. Patienten kunde undvika besvären genom att sluta använda läkemedlet.
1992:5 – Dröjsmålsränta
Räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta ansågs tillämpliga på fordran från läkemedelsförsäkringen, då det inte föreskrevs något annat i ersättningsbestämmelserna för försäkringen.
1992:6 – Preskription - Skälighetsbedömning
Preskriptionstiden på tre år för en läkemedelsskada börjar löpa först när det klarlagts att skadan orsakats av läkemedel. I ett fall med ögonbesvär till följd av kortisonbehandling bedömdes dessa besvär så svåra att de inte skäligen borde tålas utan rätt till ersättning.
1991
1991:3 – Skada av kroppslig eller rent psykisk art - Sambandsbedömning - Skälighetsbedömning
En personlighetsförändring i form av ett hypomant tillstånd ansågs vara en följd av en patofysiologisk rubbning, och därmed klassades det som en kroppslig skada. Skadan orsakades med övervägande sannolikhet av användning av läkemedel. Läkemedelsskadan ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning då det fanns ett motiverat risktagande för att lindra patientens svåra psykiska tillstånd.
1991:4 – Läkemedelsförsäkringens tillämplighet - Medverkan
När ett läkemedel användes av någon annan än den person det ordinerats till, ansågs detta inte hindra tillämpningen av försäkringens ersättningsbestämmelser. Den som använder någon annans receptbelagda läkemedel och får biverkningar ansågs ha medverkat till sin egen skada, men med hänsyn till omständigheterna bedömdes inte medverkan vara grov.
1991:5 – Sambandsbedömning - Skälighetsbedömning
Rörelserubbningar ansågs med övervägande sannolikhet ha orsakats av användning av ett lugnande läkemedel. Rörelserubbningarna var så pass allvarliga att de i jämförelse med grundbesvären inte ansågs skäligen behöva godtas utan rätt till ersättning.
1990
1990:1 – Skälighetsbedömning
Läkemedelsbiverkningar i form av en övergående sköldkörtelsjukdom, besvär i händerna och partiella förlamningar i benen, liksom impotensbesvär, ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning. Det förelåg ett motiverat risktagande vid insättandet av läkemedlet för att behandla en allvarlig hjärtsjukdom.
1990:2 – Skälighetsbedömning
Medicinering med antibiotika för influensa orsakade diarrébesvär som kan ha utlöst tidigare ändtarmsbesvär. Dessa besvär ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning, med hänsyn till att det inte fanns något alternativt läkemedel och risken för återkommande ändtarmsbesvär var hög utan medicinering.
1990:3 – Skälighetsbedömning
Antidepressiv medicinering orsakade muntorrhet och därav tandskador. Eftersom detta var en väl känd biverkan, ansågs tandskadorna skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning. Risktagandet var motiverat med tanke på de allvarliga grundbesvären.
1990:4 – Ideell skada
En patient avled innan ersättningen för sveda och värk fastställts. Rätten till ersättning för ideell skada ansågs bortfalla i och med dödsfallet.
1989
1989:1 – Skälighetsbedömning
En bestående röstförändring orsakad av behandling med anabola steroider för håravfall bedömdes vara så allvarlig att den inte skäligen borde tålas utan rätt till ersättning.
1989:2 – Skälighetsbedömning
Relativt lindriga balansbesvär orsakade av antibiotikabehandling som var nödvändig inför en höftledsoperation ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning, med tanke på den grundläggande sjukdomens allvarliga natur.
1989:3 – Ersättningsgill skada? - Skälighetsbedömning
Ett barn föddes med ryggmärgsbråck, vilket orsakats av ett antiepileptiskt läkemedel som modern behandlats med under graviditeten. Eftersom risken för skador hos fostret var mindre än risken för att modern skulle drabbas av allvarliga epileptiska anfall, ansågs detta nödvändiga risktagande göra skadan icke ersättningsbar.
1989:4 – Skälighetsbedömning
Allvarlig hörselnedsättning orsakad av antibiotikabehandling för en livshotande blodförgiftning ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning, med tanke på grundsjukdomens livshotande karaktär.
1989:5 – Ersättningsgill skada?
Risken för framtida läkemedelsbiverkningar ansågs inte utgöra en ersättningsgill skada. Att behöva avstå från vissa läkemedel på grund av en tidigare läkemedelsskada ansågs heller inte ge rätt till ersättning.
1989:6 – Sambandsbedömning
Ett psykiskt tvångssyndrom ansågs vara en följd av en depression som orsakats av ett licenspreparat för behandling av akne, och de psykiska besvären ansågs därför utgöra en läkemedelsskada.
1989:7 – Ideell skada
Ersättning för ideell skada vid en HIV-infektion utan sjukdomssymtom till följd av behandling med faktorkoncentrat fastställdes till högst 90.000 kr.
1988
1988:1 – Skälighetsbedömning
Muntorrhet, en välkänd biverkan av antidepressiva läkemedel som ökar risken för karies, ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning eftersom läkemedlet var nödvändigt för att behandla en allvarlig psykisk sjukdom.
1988:2 – Skälighetsbedömning
Smärtsam känslolöshet som orsakats av glycerolbehandling för svår värk ansågs inte skäligen få tålas, eftersom denna skada var sällsynt och större än den behandlade grundsjukdomen.
1988:3 – Skälighetsbedömning
Blödningskomplikationer som orsakade patientens död till följd av behandling med antikoagulationsmedel för en livshotande blodpropp ansågs skäligen få tålas med hänsyn till grundsjukdomens svårighetsgrad.
1988:4 – Sambandsbedömning - Skälighetsbedömning
En hjärninfarkt som orsakade kvarstående besvär i ena foten bedömdes med övervägande sannolikhet vara orsakad av östrogenbehandling för prostatacancer. Trots detta ansågs skadan skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom denna biverkan var välkänd.
1988:5 – Skälighetsbedömning
Skada på ena balansnerven orsakad av antibiotika för en allvarlig blodförgiftning bedömdes skäligen få tålas, då behandlingen var nödvändig för att behandla den livshotande grundsjukdomen.
1987
1987:1 – Skälighetsbedömning
Övergående inflammation i munhålan till följd av behandling med ett antireumatiskt läkemedel ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom behandlingen var nödvändig för att lindra en kronisk ledgångsreumatism.
1987:2 – Skälighetsbedömning
En nervsjukdom som uppstod efter klinisk prövning av ett licenspreparat för cancer ansågs inte skäligen få tålas, då preparatet senare bedömdes sakna terapeutisk verkan och skadan var invalidiserande.
1987:3 – Skälighetsbedömning
Övergående leverpåverkan till följd av medicinering för ett smärttillstånd i mage och gom ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
1987:4 – Skälighetsbedömning
Svullnad i tandköttet till följd av antiepileptisk behandling, som resulterade i att patienten förlorade sina tänder i underkäken, ansågs skäligen få tålas med hänsyn till grundsjukdomens svårighetsgrad.
1986
1986:1 – Sambandsbedömning
En tarmsjukdom, som inte är känd som biverkan till antibiotika, ansågs inte med övervägande sannolikhet ha orsakats av läkemedlet.
1986:2 – Skälighetsbedömning
Övergående hörselnedsättning och bestående öronsusningar efter antibiotikabehandling för en livshotande lunginflammation ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
1986:3 – Skälighetsbedömning
Tandskador och håravfall orsakade av behandling med neuroleptika för en svår psykisk sjukdom ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
1986:4 – Sambandsbedömning
Kronisk trombocytopeni (låg nivå av blodplättar) som inte är känd som biverkan till antihistamin bedömdes inte med övervägande sannolikhet ha orsakats av läkemedlet.
1985
1985:1 – Sambandsbedömning - Skälighetsbedömning
Hjärtfelsliknande besvär av psykisk eller psykosomatisk natur orsakades av en anafylaktisk chock från ett läkemedel. Dessa besvär ansågs inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning.
1985:2 – Skälighetsbedömning
En svampinfektion i munhålan orsakad av kortisonpreparat, som använts för att häva andnöd vid en lungsjukdom, ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning, med hänsyn till sjukdomens allvarliga natur.
1985:3 – Sambandsbedömning - Skälighetsbedömning
Efter ett ryggmärgsvätskeprov och behandling med antikoagulationsmedel uppstod en blödning som orsakade paraplegi (förlamning). Denna skada ansågs inte skäligen tålas utan rätt till ersättning.
1985:4 – Sambandsbedömning - Skälighetsbedömning
En patient drabbades av en blödning under spindelvävshinnan efter ett ryggmärgsvätskeprov och behandling med antikoagulationsmedel. Eftersom smärtan var intensiv men övergående, ansågs skadan skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
1985:5 – Skälighetsbedömning
En HIV-infektion som orsakades av ett faktorkoncentrat som användes för att behandla blödarsjuka ansågs inte skäligen böra tålas, och rätt till ersättning medgavs.
1984
1984:1 – Sambandsbedömning
En ögonsjukdom som utvecklades efter kortisonbehandling ansågs inte med övervägande sannolikhet ha orsakats av läkemedlet, eftersom dosen var låg och sjukdomen började visa sig först sex månader efter att behandlingen avslutats.
1984:2 – Sambandsbedömning
En skada på innerörat ansågs inte med övervägande sannolikhet ha orsakats av antibiotika.
1984:3 – Skälighetsbedömning
Cytostatikabehandling som orsakade blodcellsbrist och döden ansågs vara ersättningsbar, eftersom en annan behandling borde ha använts med den senare kunskapen om sjukdomens utveckling.
1984:4 – Läkemedelsanvändning
Skador på mellanörat som orsakades av lustgas under en operation ansågs bero på läkemedelsanvändning och därmed vara ersättningsbara.
1982
1982:1 – Sambandsbedömning
En synnedsättning på grund av en grenvenstrombos ansågs inte med övervägande sannolikhet ha orsakats av östrogenbehandling, utan av andra faktorer.
1982:2 – Skälighetsbedömning
Utslag, klåda och hög feber, som uppstod till följd av nödvändig antibiotikabehandling för en testikelinflammation, ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
1982:3 – Sambandsbedömning
Ledvärk, som återkom i skov efter att läkemedelsbehandlingen avslutats, ansågs inte med övervägande sannolikhet ha orsakats av läkemedlet.
1982:4 – Skälighetsbedömning
Leverpåverkan till följd av användning av ett narkosmedel under en tåoperation ansågs inte skäligen böra tålas, eftersom skadan medförde en längre sjukskrivning än grundsjukdomen.
1981
1981:1 – Sambandsbedömning
En blodpropp i lungan ansågs med övervägande sannolikhet ha orsakats av användning av p-piller, eftersom läkemedelsanvändningen förvärrade patientens redan nedsatta koaguleringsförmåga.
1981:2 – Skälighetsbedömning
Njur- och benmärgsskador orsakade av cytostatika för en hjärntumör ansågs skäligen få tålas, eftersom behandlingen var nödvändig för den svåra grundsjukdomen.
1981:3 – Sambandsbedömning
Blodproppar i lungan, som uppkom efter en knäoperation och ledde till döden, ansågs inte med övervägande sannolikhet ha orsakats av p-piller, då patienten använt dem i tio år utan problem.
1981:4 – Sambandsbedömning
En blodpropp i benet ansågs med övervägande sannolikhet ha orsakats av användning av p-piller.
1980:1 – Sambandsbedömning
En hjärtinfarkt som ledde till döden ansågs med övervägande sannolikhet ha orsakats av användning av p-piller.
1980:2 – Sambandsbedömning
En blodpropp i lungorna ansågs med övervägande sannolikhet ha orsakats av användning av p-piller.
1980:3 – Sambandsbedömning
En hjärnstamsinfarkt ansågs inte med övervägande sannolikhet ha orsakats av användning av p-piller, eftersom patienten tidigare varit storrökare och använt p-piller i tretton år utan problem. Infarkten uppstod dessutom först ett halvår efter att användningen av p-piller upphört.
Det aktuella fallet från Läkemedelsskadenämnden (1980:3) rör en patient som drabbades av en hjärnstamsinfarkt efter att ha använt p-piller och varit en storrökare. Nämnden bedömde att det inte kunde fastställas med övervägande sannolikhet att p-pilleranvändningen orsakat hjärnstamsinfarkten, främst på grund av att patientens rökning var en stark riskfaktor. Detta ledde till att patienten inte fick ersättning från läkemedelsförsäkringen för hjärnstamsinfarkten.
Nämnden tog hänsyn till flera faktorer, inklusive att patienten hade använt p-piller i 13 år utan att uppleva några problem, och att hjärnstamsinfarkten inträffade först cirka ett halvår efter att p-pilleranvändningen upphört. Det faktum att patienten var en storrökare, vilket är en välkänd riskfaktor för hjärnstamsinfarkt, vägdes tyngre än den tidigare p-pilleranvändningen.
Detta beslut belyser hur Läkemedelsskadenämnden bedömer sambandet mellan läkemedelsanvändning och sjukdom, där flera riskfaktorer ofta vägs mot varandra. I detta fall ansågs det inte tillräckligt troligt att p-pillren var den huvudsakliga orsaken till hjärnstamsinfarkten(Läkemedelsskadenämnden )(Läkemedelsskadenämnden)(Läkemedelsskadenämnden).
Denna typ av beslut visar hur komplext det kan vara att fastställa orsakssamband i fall där flera riskfaktorer, som rökning och tidigare användning av läkemedel, spelar in.
1980:4 – Skälighetsbedömning
Övergående hudutslag, som orsakades av antibiotikabehandling för inflammation i njurbäcken och njure, ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
1980:5 – Skälighetsbedömning
Skador på en arm och bröstkorgen, som uppstod i samband med hjärtmassage under behandling med dextranlösning vid en gallstensoperation, ansågs ersättningsbara eftersom behandlingen skedde i förebyggande syfte och läkemedlet hade låg biverkansfrekvens.
1980:6 – Skälighetsbedömning
Anafylaktisk chock till följd av dextranlösning, som användes i förebyggande syfte vid en akut magtarmkatarr och som ledde till döden, ansågs vara ersättningsbar på grund av läkemedlets låga biverkansfrekvens.
1980:7 – Skälighetsbedömning
Anafylaktisk chock till följd av dextranlösning för att häva blodtrycksfall vid en fotledsoperation orsakade en svår hjärnskada. Skadan ansågs inte vara ersättningsbar med hänsyn till patientens ålder och det allmänt förhöjda risktagandet.
1980:8 – Skälighetsbedömning
En livshotande bukblödning, som orsakades av antikoagulationsbehandling för en ventrombos, ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning på grund av grundsjukdomens allvar.
1980:9 – Sambandsbedömning
En ögonsjukdom hos en äldre patient med åldersrelaterade förändringar i näthinnans centrala delar ansågs inte med övervägande sannolikhet ha orsakats av ett antiinflammatoriskt läkemedel.
1980:10 – Skälighetsbedömning
Bestående bortfall av balanssinnet, som orsakades av antibiotikabehandling för en livshotande infektion, ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
1978
1978:1 – Sambandsbedömning
En hjärtinfarkt som ledde till döden ansågs inte med övervägande sannolikhet ha orsakats av användning av ett läkemedel, eftersom andra faktorer som hög ålder och tidigare hjärtproblem bedömdes vara den troliga orsaken.
1978:2 – Skälighetsbedömning
Övergående neurologiska symptom till följd av behandling med ett antiepileptiskt läkemedel ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom grundsjukdomen var allvarlig och biverkningarna var förväntade.
1978:3 – Sambandsbedömning
En blodpropp i benet ansågs med övervägande sannolikhet ha orsakats av användning av ett hormonpreparat, vilket ledde till rätt till ersättning från läkemedelsförsäkringen.
1977
1977:1 – Skälighetsbedömning
Långvariga magbesvär till följd av användning av ett antiinflammatoriskt läkemedel ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom besvären var en känd biverkan och behandlingen var nödvändig för att lindra patientens svåra smärtor.
1977:2 – Sambandsbedömning
En blodpropp i hjärnan, som orsakade förlamning, ansågs inte med övervägande sannolikhet ha orsakats av ett läkemedel, eftersom andra riskfaktorer såsom patientens höga ålder och tidigare sjukdomar bedömdes vara troligare orsaker.
1976
1976:1 – Skälighetsbedömning
Svåra leverskador till följd av ett antibiotikum ansågs inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning, eftersom skadorna var mycket allvarliga och leversjukdomen inte var en förväntad komplikation av behandlingen.
1976:2 – Sambandsbedömning
En stroke som orsakade bestående hjärnskador ansågs med övervägande sannolikhet ha orsakats av ett blodförtunnande läkemedel, vilket ledde till rätt till ersättning.
1975
1975:1 – Skälighetsbedömning
Övergående biverkningar i form av svår yrsel och illamående till följd av antibiotikabehandling för en allvarlig infektion ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning, med hänsyn till den livshotande grundsjukdomen.
I detta fall utvecklade en patient svåra biverkningar i form av yrsel och illamående efter att ha behandlats med antibiotika för en allvarlig infektion. Läkemedelsskadenämnden gjorde en skälighetsbedömning och ansåg att dessa övergående biverkningar skäligen fick tålas utan rätt till ersättning, med hänsyn till den allvarliga och livshotande grundsjukdomen som behandlades.
Antibiotika används ofta för att behandla allvarliga infektioner, och vissa typer av antibiotika kan orsaka biverkningar som yrsel och illamående. Exempel på antibiotika som kan leda till sådana biverkningar är gentamicin, doxycyklin, och vissa typer av penicillin. Dessa läkemedel används för att behandla allvarliga bakteriella infektioner, där det medicinska behovet av att rädda liv eller förhindra komplikationer väger tyngre än de tillfälliga biverkningarna som kan uppstå.
Vid en skälighetsbedömning väger nämnden de negativa effekterna av läkemedlet mot dess medicinska nytta. I detta fall bedömdes det att yrseln och illamåendet, även om de var svåra att hantera, var övergående och en förväntad del av behandlingen. Eftersom patientens grundsjukdom var livshotande, ansågs de biverkningar som uppstod under behandlingen inte vara tillräckligt allvarliga för att berättiga ersättning.
Patienter som behandlas med antibiotika för allvarliga infektioner kan ofta uppleva biverkningar, men dessa anses i många fall vara en rimlig del av behandlingen. Det är viktigt att förstå att om biverkningarna är övergående och inte leder till permanent skada, är möjligheten att få ersättning för läkemedelsskador begränsad. I sådana fall bedöms skadan som en nödvändig och skälig risk för att hantera den underliggande sjukdomen.
1975:2 – Sambandsbedömning
En allvarlig allergisk reaktion till följd av användning av ett vaccin ansågs med övervägande sannolikhet ha orsakats av läkemedlet och ledde till rätt till ersättning.
1974
1974:1 – Sambandsbedömning
En blodpropp i lungorna efter långvarig användning av p-piller ansågs inte med övervägande sannolikhet ha orsakats av läkemedlet, eftersom patienten hade andra riskfaktorer, såsom hög ålder och en tidigare historia av blodproppar.
I detta fall utvecklade en patient en blodpropp i lungorna efter långvarig användning av p-piller. Läkemedelsskadenämnden gjorde en sambandsbedömning och kom fram till att det inte med övervägande sannolikhet kunde fastställas att p-pillren var den primära orsaken till blodproppen. Istället bedömde nämnden att patientens andra riskfaktorer, såsom hög ålder och en tidigare historia av blodproppar, var de mer troliga orsakerna till blodproppen.
P-piller, särskilt de som innehåller östrogen och progesteron, är kända för att kunna öka risken för blodproppar. Detta gäller främst kombinerade p-piller. Dessa läkemedel kan påverka blodets koagulering, vilket kan öka risken för venös tromboembolism (VTE), inklusive blodproppar i lungorna (lungemboli). Det är dock viktigt att notera att denna risk oftast är låg hos annars friska personer, men ökar med faktorer som ålder och tidigare blodproppar.
I detta fall hade patienten flera riskfaktorer utöver användningen av p-piller. Patienten var äldre och hade en dokumenterad tidigare historia av blodproppar, vilket avsevärt ökar risken för återkommande blodproppar oavsett p-pilleranvändning. Nämnden bedömde att dessa faktorer gjorde det osannolikt att p-pillren ensamma orsakade blodproppen och att de andra riskfaktorerna spelade en större roll.
En sambandsbedömning görs när nämnden prövar om det finns ett orsakssamband mellan läkemedelsanvändningen och skadan. För att patienten ska få ersättning för en läkemedelsskada måste det finnas övervägande sannolikhet att läkemedlet var den huvudsakliga orsaken till skadan. I detta fall fanns det andra medicinska faktorer som bedömdes som mer troliga orsaker, och därför nekades patienten ersättning.
För patienter som använder p-piller och har andra riskfaktorer, som tidigare blodproppar eller hög ålder, är det viktigt att noggrant överväga riskerna med användning av hormonella preventivmedel. Detta fall visar att andra faktorer kan väga tyngre i bedömningen av blodproppar, även om p-piller kan öka risken för dessa tillstånd.
1974:2 – Skälighetsbedömning
Bestående nervskador efter användning av ett antiinflammatoriskt läkemedel ansågs inte skäligen böra tålas utan rätt till ersättning, eftersom läkemedlet hade orsakat en ovanligt allvarlig och permanent skada.
Detta fall handlar om en patient som drabbades av bestående nervskador efter användning av ett antiinflammatoriskt läkemedel. Läkemedelsskadenämnden bedömde att nervskadorna inte skäligen borde tålas utan rätt till ersättning, eftersom läkemedlet hade orsakat en ovanligt allvarlig och permanent skada. Detta är ett viktigt fall inom medicinsk rätt då det belyser hur allvarliga biverkningar från läkemedel kan leda till ersättningsansvar.
Anti-inflammatoriska läkemedel, särskilt sådana som tillhör gruppen NSAID (icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel), används ofta för att lindra smärta, inflammation och feber. Exempel på vanliga NSAID-läkemedel inkluderar Ibuprofen och Diklofenak.
I detta fall hade läkemedlet lett till permanenta nervskador hos patienten, vilket är en ovanlig och allvarlig biverkning. Nervskador kan påverka kroppens förmåga att känna smärta, temperatur och andra sensationer, och kan även leda till muskelsvaghet och långvarig smärta. Detta gjorde att skadan inte kunde anses vara en vanlig eller förväntad biverkning av läkemedlet.
Läkemedelsskadenämnden gör en så kallad skälighetsbedömning när de prövar ersättningskrav för läkemedelsskador. Detta innebär att de väger den skada som patienten har drabbats av mot de förväntade riskerna och nyttan med läkemedlet. I detta fall fann nämnden att den bestående nervskadan var alltför allvarlig och ovanlig för att skäligen kunna tålas, särskilt i förhållande till den avsedda nyttan av läkemedlet.
Eftersom skadan var permanent och betydande, ansåg nämnden att patienten hade rätt till ersättning för sina skador.
För patienter som drabbas av allvarliga och oväntade biverkningar av läkemedel, som i detta fall bestående nervskador, kan det finnas möjlighet att söka ersättning. Detta fall visar att även om läkemedel är nödvändiga för att behandla vissa sjukdomar, kan de ibland leda till allvarliga komplikationer som inte skäligen bör tålas.
1973
1973:1 – Skälighetsbedömning
Övergående hudutslag och klåda efter antibiotikabehandling ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom dessa var välkända och förväntade biverkningar av läkemedlet och behandlingen var nödvändig.
Detta fall rör en patient som utvecklade övergående hudutslag och klåda efter att ha genomgått en antibiotikabehandling. Läkemedelsskadenämnden bedömde att dessa biverkningar, trots att de var besvärliga, inte var tillräckligt allvarliga för att berättiga ersättning. Hudutslag och klåda är välkända och förväntade biverkningar vid användning av vissa antibiotika, och eftersom behandlingen var nödvändig för att bekämpa en infektion, ansågs dessa biverkningar skäligen få tålas.
Antibiotika, särskilt penicilliner och sulfonamider, är kända för att ibland orsaka biverkningar i form av hudutslag och klåda. Exempel på vanliga antibiotika är:
Amoxicillin (ett vanligt penicillinpreparat)
Doxycyklin (ett bredspektrumantibiotikum)
Trimethoprim-sulfametoxazol (som används för att behandla bakterieinfektioner)
I många fall är dessa hudutslag inte allvarliga och försvinner efter att behandlingen har avslutats, vilket gjorde att nämnden ansåg att patienten inte hade rätt till ersättning. Sådana biverkningar är vanligen övergående och kräver ingen vidare behandling, utöver eventuell lindring av symtomen med klådstillande medel.
Vid bedömning av ersättningskrav för läkemedelsskador genomför Läkemedelsskadenämnden en så kallad skälighetsbedömning. Detta innebär att nämnden bedömer om biverkningen kan anses vara rimlig och förväntad utifrån läkemedlets effekt och medicinska nytta. I detta fall ansågs hudutslagen och klådan vara kända och förväntade biverkningar av antibiotikabehandlingen, och eftersom behandlingen var nödvändig för att bekämpa en allvarlig infektion, beviljades ingen ersättning.
Detta är ett exempel på hur vissa biverkningar, även om de är obehagliga, inte alltid ger rätt till ersättning om de är förväntade och medicinskt nödvändiga i förhållande till den behandling som ges.
För patienter som drabbas av vanliga biverkningar som hudutslag efter antibiotikabehandling kan det vara bra att förstå att sådana reaktioner ofta är kända och förväntade, och att det inte alltid finns möjlighet till ersättning. Om biverkningarna är övergående och inte leder till långvarig skada eller allvarligare komplikationer, anses de ofta vara en del av den normala riskprofilen för läkemedlet.
1973:2 – Sambandsbedömning
En patient som utvecklade svåra andningsproblem efter att ha använt ett astmaläkemedel fick rätt till ersättning, eftersom skadan ansågs med övervägande sannolikhet ha orsakats av läkemedlet.
Detta fall handlar om en patient som utvecklade svåra andningsproblem efter att ha använt ett astmaläkemedel. Läkemedelsskadenämnden bedömde att det fanns ett övervägande sannolikt samband mellan läkemedlet och den uppkomna skadan. Som ett resultat av detta fick patienten rätt till ersättning för de allvarliga andningsproblem som uppstod till följd av behandlingen.
Astmaläkemedel, särskilt bronkdilaterande medel och inhalationssteroider, används för att behandla astma genom att vidga luftvägarna och minska inflammation. I detta fall ledde dock läkemedlet till motsatt effekt, där patienten utvecklade svåra andningsproblem, vilket är en ovanlig men potentiellt allvarlig biverkning av vissa astmamediciner.
Även om specifika läkemedelsnamn inte nämns i fallet, kan exempel på astmaläkemedel som ibland orsakar allvarliga biverkningar inkludera beta-agonister som Salbutamol (vanligtvis känt som Ventoline) eller inhalationssteroider som Flutikason. Dessa läkemedel är generellt mycket säkra och effektiva, men i sällsynta fall kan de orsaka paradoxala biverkningar som förvärrad andnöd eller allergiska reaktioner.
För att en patient ska få ersättning för läkemedelsskador krävs det att Läkemedelsskadenämnden fastställer att det finns ett övervägande sannolikt samband mellan läkemedelsanvändningen och den uppkomna skadan. I detta fall fann nämnden att patientens andningsproblem med största sannolikhet orsakades av det astmaläkemedel som använts, och patienten beviljades därför ersättning.
Detta beslut visar hur viktigt det är att sambandsbedömningen tar hänsyn till både de medicinska omständigheterna och biverkningarnas karaktär. Eftersom andningsproblemen uppstod kort efter att läkemedlet administrerats och inga andra tydliga orsaker kunde fastställas, bedömde nämnden att läkemedlet var den troliga orsaken.
För patienter som använder astmaläkemedel och utvecklar oväntade biverkningar som andningsproblem kan det finnas möjlighet att söka ersättning om ett samband mellan skadan och läkemedlet kan fastställas. Detta fall belyser vikten av att rapportera biverkningar och söka juridisk rådgivning för att förstå sina rättigheter.
1972
1972:1 – Skälighetsbedömning
Bestående hörselnedsättning till följd av behandling med ett antibiotikum för en svår infektion ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom behandlingen var nödvändig och skadan var en känd risk med läkemedlet.
Detta fall behandlade en patient som drabbades av en bestående hörselnedsättning efter att ha genomgått behandling med ett antibiotikum för att bekämpa en allvarlig infektion. Läkemedelsskadenämnden ansåg dock att hörselnedsättningen skäligen fick tålas, eftersom behandlingen med antibiotikumet var nödvändig och att hörselnedsättningen var en känd och förväntad risk med läkemedlet. På grund av detta nekades patienten ersättning för den uppkomna skadan.
Antibiotika kan ibland orsaka allvarliga biverkningar, särskilt vid behandling av svåra infektioner där starkare läkemedel används. Ett exempel på antibiotika som är känt för att i vissa fall orsaka hörselnedsättning är aminoglykosider, en grupp av antibiotika som inkluderar läkemedel som gentamicin och streptomycin. Dessa antibiotika används för att behandla allvarliga bakteriella infektioner men är också förknippade med risker för skador på innerörat, vilket kan leda till permanent hörselnedsättning.
I detta fall konstaterade nämnden att patientens behandling med antibiotika var nödvändig för att bekämpa infektionen, och att den hörselnedsättning som uppstod inte var tillräckligt ovanlig eller allvarlig i förhållande till förväntade biverkningar för att berättiga ersättning.
När det gäller läkemedelsskador som denna tillämpar nämnden en skälighetsbedömning för att avgöra om skadan är så pass allvarlig och oväntad att ersättning är berättigad. I detta fall bedömdes skadan som en känd och förväntad risk med användningen av antibiotikumet, särskilt med tanke på att behandlingen var livsnödvändig för att bekämpa en allvarlig infektion. Den medicinska nyttan ansågs väga tyngre än den skada som uppstod, vilket resulterade i att ingen ersättning beviljades.
För patienter som upplever allvarliga biverkningar som hörselnedsättning till följd av antibiotikabehandling är det viktigt att förstå att vissa risker anses vara en del av behandlingen, särskilt om behandlingen är nödvändig för att bekämpa en livshotande sjukdom. Även om biverkningar kan vara allvarliga, är det inte alltid möjligt att få ersättning om biverkningarna bedöms vara en känd och förväntad del av läkemedlets verkan.
1972:2 – Sambandsbedömning
Blodproppar som utvecklades under graviditet och som ledde till döden ansågs inte med övervägande sannolikhet ha orsakats av läkemedel, då andra faktorer som högt blodtryck och övervikt bedömdes vara den troliga orsaken.
Detta fall rör en tragisk händelse där en kvinna utvecklade blodproppar under sin graviditet, vilket slutligen ledde till hennes död. Vid bedömningen av fallet ansåg Läkemedelsskadenämnden att blodpropparna inte med övervägande sannolikhet hade orsakats av något läkemedel. Istället bedömdes andra riskfaktorer, som högt blodtryck och övervikt, vara de troliga orsakerna till blodpropparna. På grund av detta fick patientens anhöriga inte rätt till ersättning för läkemedelsskada.
Graviditet är i sig en riskfaktor för att utveckla blodproppar, men i detta fall spelade patientens underliggande medicinska tillstånd en avgörande roll i sambandsbedömningen. Högt blodtryck och övervikt är båda kända faktorer som kan öka risken för blodproppar, särskilt under graviditet, och nämnden ansåg att dessa sannolikt var huvudorsaken till patientens tillstånd snarare än de läkemedel som hon eventuellt hade tagit.
Läkemedel som används under graviditet, som exempelvis blodförtunnande medel eller hormonella preparat, kan ibland kopplas till ökad risk för blodproppar, men i detta fall kunde inget tydligt orsakssamband fastställas mellan läkemedelsanvändningen och de dödliga blodpropparna. Istället ansågs patientens fysiska hälsotillstånd vara en starkare förklaringsfaktor.
I läkemedelsskadefall som detta görs en så kallad sambandsbedömning för att fastställa om ett läkemedel kan anses ha orsakat eller bidragit till en skada. För att en patient ska ha rätt till ersättning för en läkemedelsskada måste det kunna visas med övervägande sannolikhet att läkemedlet har orsakat skadan. I detta fall ansågs det att det fanns fler faktorer, utöver eventuellt läkemedelsanvändande, som spelade en större roll i att orsaka blodpropparna.
Det är vanligt att nämnden tar hänsyn till flera faktorer, inklusive patientens medicinska historia, befintliga sjukdomstillstånd och livsstilsrelaterade risker, när de gör en sambandsbedömning.
För patienter och deras anhöriga som upplever komplikationer under graviditet är det viktigt att förstå att ersättning för läkemedelsskador inte alltid kan beviljas, särskilt om det finns andra starka medicinska faktorer som kan ha bidragit till tillståndet. Detta fall belyser hur flera riskfaktorer kan spela in och hur sambandsbedömningen görs i läkemedelsskadeärenden.
Om du har frågor om sambandsbedömning eller vill veta mer om dina möjligheter till ersättning för läkemedelsskador, kan jag som jurist med specialisering inom medicinsk rätt hjälpa dig att förstå dina rättigheter och guida dig genom processen.
1971
1971:1 – Skälighetsbedömning
Kraftiga biverkningar i form av illamående och kräkningar efter användning av ett cancerläkemedel ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom läkemedlet var nödvändigt för att behandla patientens allvarliga sjukdom.
I detta fall drabbades en patient av kraftiga biverkningar i form av illamående och kräkningar efter behandling med ett cancerläkemedel. Trots de allvarliga biverkningarna nekades patienten ersättning, då dessa ansågs vara skäligen förväntade och en nödvändig följd av behandlingen för att hantera patientens allvarliga sjukdom.
Cancerläkemedel, särskilt cytostatika, är kända för att orsaka biverkningar som illamående och kräkningar. I detta fall var läkemedlet en viktig del av patientens behandling för att bekämpa en livshotande sjukdom. Exempel på vanliga cancerläkemedel är Cisplatin, Cyclofosfamid, och Doxorubicin. Dessa mediciner används brett inom onkologin för att attackera och förstöra cancerceller.
Vid bedömningen av detta ärende tillämpades en så kallad skälighetsbedömning. Det innebär att nämnden tog hänsyn till om biverkningarna var proportionerliga i förhållande till nyttan med behandlingen. Eftersom behandlingen med cancerläkemedel var nödvändig för att behandla en allvarlig sjukdom, och de specifika biverkningarna var kända och förväntade, ansågs patientens biverkningar vara något som skäligen fick tålas.
Detta fall är ett tydligt exempel på hur skälighetsbedömningar används inom medicinsk rätt för att avgöra om patienter har rätt till ersättning för läkemedelsskador. Trots att biverkningarna i detta fall var allvarliga, bedömde nämnden att den medicinska nyttan med läkemedlet vägde tyngre än de negativa effekterna.
För patienter som behandlas med starka cancerläkemedel som cytostatika är det viktigt att vara medveten om att många biverkningar, även om de är svåra att hantera, ofta anses vara en del av behandlingen. Det betyder att möjligheterna till ersättning för sådana biverkningar är begränsade, såvida inte biverkningarna bedöms vara onormala eller mer allvarliga än vad som rimligen kan förväntas.
1971:2 – Sambandsbedömning
En hjärtinfarkt som inträffade under behandling med ett läkemedel för högt blodtryck ansågs inte med övervägande sannolikhet ha orsakats av läkemedlet, utan bedömdes vara en följd av patientens underliggande hjärtsjukdom.
Fallet "1971:2 – Sambandsbedömning" handlar om en patient som drabbades av en hjärtinfarkt under behandling med ett läkemedel för högt blodtryck. Vid bedömningen kom nämnden fram till att hjärtinfarkten inte med övervägande sannolikhet orsakades av läkemedlet, utan istället ansågs vara en följd av patientens underliggande hjärtsjukdom. Detta innebar att patienten inte fick rätt till ersättning för skadan, eftersom hjärtinfarkten inte ansågs vara ett resultat av behandlingen utan relaterad till den förväntade progressionen av den befintliga hjärtsjukdomen.
Läkemedel som används för att behandla högt blodtryck, såsom ACE-hämmare och betablockerare, är ofta förknippade med minskad risk för hjärtinfarkt. Men i detta fall fann nämnden att patientens tillstånd främst berodde på den underliggande hjärtsjukdomen, snarare än läkemedlet. Detta innebär att sambandet mellan läkemedelsbehandlingen och skadan inte kunde fastställas på ett övervägande sannolikt sätt(Folkhälsorapport Stockholm)(Doktor.se).
1970
1970:1 – Skälighetsbedömning
Långvariga matsmältningsbesvär efter behandling med ett antibiotikum ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning, då behandlingen var nödvändig och besvären var en känd biverkning av läkemedlet.
Fallet 1970:1 – Skälighetsbedömning handlar om en patient som utvecklade långvariga matsmältningsbesvär efter behandling med ett antibiotikum. Trots de besvärliga biverkningarna, som inkluderade matsmältningsproblem, ansågs dessa vara en känd och förväntad effekt av läkemedlet. Eftersom behandlingen med antibiotika var nödvändig och biverkningarna låg inom vad som anses skäligt att tåla i förhållande till behandlingsnyttan, nekades patienten ersättning.
Antibiotika kan ofta orsaka biverkningar som diarré, illamående och andra matsmältningsrelaterade problem, särskilt vid användning av bredspektrumantibiotika som påverkar kroppens normala bakterieflora. I detta fall bedömdes dessa biverkningar inte vara tillräckligt allvarliga för att berättiga ersättning, eftersom de var förväntade och hanterbara utifrån dåtidens medicinska kunskap.
Läkemedelsskadenämnden gjorde följande bedömning:
Behandlingen med antibiotikum var nödvändig
Matsmältningsbesvären var en känd biverkning av läkemedlet
Besvären ansågs skäligen få tålas utan rätt till ersättning
Patienten fick inte rätt till ersättning för de långvariga matsmältningsbesvären.
Detta fall är viktigt av flera anledningar:
Det belyser avvägningen mellan nödvändig behandling och biverkningar
Det visar hur Läkemedelsskadenämnden bedömer skäligheten i att tåla biverkningar
Det understryker vikten av att informera patienter om kända biverkningar
Var medveten om att vissa biverkningar kan anses vara skäliga att tåla vid nödvändig behandling
Diskutera potentiella biverkningar och deras varaktighet med läkare före behandling
Dokumentera eventuella långvariga biverkningar för framtida referens
Detta fall från 1970 är fortfarande relevant, särskilt med tanke på den ökande antibiotikaresistensen och behovet av att väga nyttan mot riskerna vid antibiotikabehandling. Det understryker vikten av:
Ansvarsfull antibiotikaförskrivning
Patientinformation om biverkningar
Uppföljning av patienter efter antibiotikabehandling
Fallet illustrerar den svåra balansgången mellan att behandla infektioner effektivt och att hantera potentiella långvariga biverkningar av antibiotika.
1970:2 – Sambandsbedömning
En leverskada som uppkom efter behandling med ett smärtlindrande läkemedel ansågs med övervägande sannolikhet ha orsakats av läkemedlet, och patienten fick rätt till ersättning.
Fallet "1970:2 – Sambandsbedömning" handlar om en patient som utvecklade en leverskada efter att ha använt ett smärtlindrande läkemedel. I det här fallet ansågs det med övervägande sannolikhet att läkemedlet var orsaken till leverskadan, och patienten fick därför rätt till ersättning. Detta fall är ett exempel på hur Läkemedelsskadenämnden bedömer sambandet mellan läkemedelsanvändning och uppkomna skador.
Läkemedelsrelaterade leverskador är ofta svåra att förutsäga och kan variera beroende på faktorer som dosering, varaktighet av behandlingen och patientens individuella känslighet för läkemedlet. Exempel på läkemedel som kan orsaka leverskador inkluderar paracetamol och NSAID (icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel), men fallet specificerar inte exakt vilket smärtlindrande läkemedel som användes. Paracetamol, som ofta används för att behandla smärta och feber, är ett av de vanligaste läkemedlen som kan leda till leverskada vid överdosering eller långvarig användning.
Fallet betonar också vikten av att bedöma ett orsakssamband när en skada uppstått under läkemedelsbehandling. I detta fall fann nämnden att skadan med stor sannolikhet orsakades av läkemedlet, vilket ledde till att ersättning beviljades för de drabbade.
Läkemedelsskadenämnden gjorde följande bedömning:
Leverskadan uppkom efter behandling med det smärtlindrande läkemedlet
Det ansågs med övervägande sannolikhet att läkemedlet hade orsakat leverskadan
Patienten fick rätt till ersättning för den läkemedelsorsakade leverskadan.
Detta fall är viktigt av flera anledningar:
Det belyser risken för leverskador som biverkning av smärtlindrande läkemedel
Det visar hur Läkemedelsskadenämnden bedömer orsakssamband mellan läkemedel och skador
Det understryker vikten av att rapportera och utreda misstänkta läkemedelsbiverkningar
Var uppmärksam på symtom som kan tyda på leverskada vid användning av smärtlindrande läkemedel
Rapportera misstänkta biverkningar till läkare och Läkemedelsverket
Vid misstanke om läkemedelsorsakad skada, överväg att ansöka om ersättning från Läkemedelsförsäkringen
Detta fall från 1970 är fortfarande relevant idag, då läkemedelsorsakade leverskador fortsätter att vara ett viktigt område inom patientsäkerhet och läkemedelsövervakning.